När jag har diskuterat det här med människor visar det sig ofta att många har en felaktig bild av vad skepticism faktiskt innebär. En av de vanligaste feltolkningarna är att är man skeptiker så har man en automatisk nej-reflex, i stil med:

Tror du på magi? NEJ!!

Tror du på tomten? NEJ!!

Tror du på gud? NEJ!!

Nu är visserligen de här exemplena saker som en skeptiker förmodligen skulle komma fram till för eller senare, men en skeptiker lägger upp ett resononerar först. Många tror att skepticism handlar om att försöka med att inte tro saker. Många gör förmodligen det för att vara hippa eller balla eller för att provocera, men det är inte det som det handlar om. Som en skeptiker letar man upp det bevis som finns för någonting, granskar det, använder sitt sunda förnuft för att sedan ta ställning till en fråga. Visar det sig att det inte finns något bevis för att något existerar, säg Gud, väljer skeptikern att säga ”jag behöver mer bevis för att tro på det här, alltså väljer jag att inte göra det. Kan du bevisa för mig att gud finns kommer jag gladerligen erkänna att jag hade fel”. Med andra ord väljer vi att acceptera verkligheten.

Jag tänker inte ha den här ”men bibeln är bevis för att gud finns”-diskussionen just nu. Jag kommer med stor sannorlighet ta upp den inom en snar framtid, men nu kommer jag hålla mig till ämnet.

Som skeptiker är man alltså öppensinnad och försöker tro på saker som sker, men inte utan att ifrågasätta dem. Skepticism i sig är ingen ideolgi, det finns ingen Skeptiker-Bibel eller Skeptiker-Koran. Om du är skeptiker tror du inte heller automatiskt på evolution, även om du förmodligen kommer komma fram till att det verkar stämma rätt bra efter ett tag.

Att vara skeptiker handlar om att skaffa sig kunskap och åsikter där det finns en stark grund att basera dem på, med andra ord inte blint tro på någonting.

-Herr Kratta