Jag bor i Sverige, vilket ioförsig är rätt uppenbart. Något som jag alltid haft problem med I den här kulturen är avsaknaden av emotionellt utbyte. Varför visar människor aldrig att de blir arga, ledsna, eller oroliga? Det gör vi kanske på ett plan, men jag har alltid fått i det intrycket att man helst ska dölja det man känner och “hålla masken”. Speciellt när det gäller negativa känslor, det är liksom tabu. Jag tvivlar starkt på att Sverige är unikt när det gäller det här. Om man tittar på diverse eurpeiska kulturer (nu blir det grova generaliseringar här) så ser man bland annat att det är mycket mer konflikter och man ger sig själv utrymme att trycka sig. Tänk två människor som står öppet på ett torg och bårkar om priset på tomater, men det låter snarare som att de ska slå ihjäl varandra. Efteråt tar de i hand och skiljs som vänner.

Personligen anser jag att konflikter är livsviktigt, hur ska man annars kunna sätta gränser och visa vem man är? I en konfliktlös kultur måste alla vara och tänka likadant. Det vill inte jag. Förvånansvärt många ser konflikter som en negativ sak, i stil med ”jag och min flickvän har det så bra, vi grälar aldrig”. Jag hade en flickvän en gång och vi grälade varje gång vi träffades, och det var ta mig fan det ärligaste och finaste förhållandet jag har haft, för att inte nämna att vi hade jäkligt trevligt de 90% av tiden som vi inte ”grälade”. Det finns såklart negativa konflikter, men så länge de är ärliga och är baserade på det man känner och tycker tjänar man nästan alltid på det i långa loppet.

En typisk svensk grej är det här med att någon gör något som retar en, säg sitter och spelar sin grymt jobbig musik på bussen när man är trött, har ont i huvudet och bara vill ta det lugnt. Istället för att konfrontera människan och be den sänka musiken (en mindre konflikt) låter man det vara och blir mer och mer frustrerad, för att sedan klaga när man kommer hem.

Min fråga är då, vore det inte bättre att ta den konflikten? Istället för att behöva sitta och lyssna på den där musiken, och ännu värre känne sig mer och mer frustrerad, så löser man det med en konflikt som skulle ta typ en minut.

Jag påstår dock inte att jag är särskillt bra på det här, jag har jättesvårt med att ta konflikter med de flesta människor. Jag har egentligen aldrig lärt mig att hantera känslor över huvudtaget, det har aldrig varit någon som har visat mig hur. Det enda jag har fått lära mig att det är fel, fel och fel. Det vill jag ändra på.

-Herr Kratta