Bland alla intellektuella, charmiga, roliga, och underhållande människor jag mött så har vissa en egenskap som gör extra stort intryck på mig, något som gör att jag får mer respekt för vissa än för andra. Det är inte ovanligt, men inte helt vanligt heller. Vad jag pratar om är förmågan att kunna visa sin sårbarhet, visa att bakom den där högpresterande masken finns det en människa med alla de brister som well, människor ofta har.

Jag vet inte om det är så överallt, men idag så vill vi gärna att allt ska vara perfekt. Never fail. Du ska kunna allt, du ska aldrig ha fel, du ska vara vacker, du ska vara konstant lycklig, och du ska kunna hantera allt. Allt ska hamna på plats. Kag kanske överdriver en smula nu, men ofta är det inte så långt ifrån. Har du någon gång sett en politiker som säger ”jag vet inte”, en kändis som frivilligt ser olycklig ut på ett foto? En oredigerad modell?

Det är såklart inget fel på att lyckas, men det är en på tok för stor tabu att misslyckas. Jag har varit medveten om det, men inte tänkt så aktivt på det som jag gjort på senaste tiden. Den största anledning är förmodligen pga youtube. Om man letar lite så kan man hitta helt fantastiska vloggare där, de är smarta, underhållande, kreativa, etc etc. Men man räknar även med att de ska vara perfekta, såfort någon gör ett misstag så vänder sig plötsligt prenumeranterna sig emot dom. De måste vara perfekta och aldrig ge med sig eller klanta till det.

Sen finns det de som snackar om sig själv som människor. Inte enbart mind you, men de har vid något eller några tillfällen uppmärksammat sina brister och sin sårbarhet vid något tillfälle. De visar att ”hej, jag är en vanlig snubbe”. De släpper de skyhöga prestationskraven i några minuter sekunder. Många tycker såklart att det här är sinnessjukt tråkigt och kommenterar det på kreativa vis som ”look at that whiny bitch” och visst, alla bryr sig om det, vi har alla olika preferenser och det är en bra sak. Det jag säger här är att det är något som imponerar på mig. För vi har alla våra masker. Jag hör mött galet många människor där jag tänkt ”wow, den här killen lär ju har världens bästa självförtroende, han kan fan göra allt” och en tid senare har det visat sig att personen har precis samma osäkerheter som jag själv. Och det är inget fel med det.

Jag tycker om att tro att det finns en styrka i att vara ärlig, att lägga korten på bordet. Jag är inte särskilt bra på det, men jag försöker. Att låta folk få reda på sina svagheter har såklart nackdelar, vissa kommer försöka utnyttja det. De människor som däremot är något att ha kommer förmodligen inte göra det, utan snarare respektera det och undvika att trampa på dina ömma tår.

Vloggar du kommer du bland annat få galet mycket dissar för ditt utseende (vare sig du ser bra ut eller ej). Säg att du har en stor näsa och du är skraj för att visa det pga det, men om du säger ”hello, I'm Mr. Dude and I have a big nose”, hur fan ska de angripa dig genom det då? Klart att de kan göra det, men eftersom att du redan visat att du är medveten om det blir det inte lika effektivt. Genom att visa att den stora näsan är en osäkerhet som du har blir det plötsligt ingen osäkerhet (hur konstigt det än låter.) Det finns såklart personer som uppmärksammar sina ”brister” enbart i syfta att fiska sympati och komplimanger, men det är bara fånigt. Vad jag menar är att man lägger fram det som ett erkännande för att skapa mera förstående för varandra.

Allt som allt: jag respekterar ärlighet och det imponerar på mig.

-Herr Kratta