Så min lillebror skickade en länk till en intervju med den här Kissie på Tyra & Bella show ( http://nyheter24.se/bella-tyra-show/388231-veckans-gast-kissie ). Jag vet egentligen ingenting om henne bortsett från att hon är sinnessjukt stor i bloggvärlden och skriver om mode och allt det där.

Hur som haver så kollade jag på den här intervjun på ca 25 minuter och tog en snabbtitt på hennes blogg. Jag blev på sätt och vis fascinerad, men framförallt besviken och ledsen.

Jag kommer nämna den är Kissie några gånger i det här inlägget, men inlägget ska första och främst handla om hennes ”triumfkort”, provokation. Vad hon har att göra med det är att hon har en ganska skev bild av vad idén med provokation handlar om. Hon utgår från att det handlar om att well, vara så dryg så möjligt utan att egentligen ha någon poäng med det. Jag vet, det är en korthuggen beskrivning av det men i grund och botten är det det som det går ut på (det, det, det, det). Okej okej, att provocera kan vara underhållande på något plan, eller det ÄR underhållande. Jag tycker exempelvis House är skitkul, men de dialogerna är kvicka, kreativa, smarta och otroligt träffsäkra. Dessutom är de inte är på riktigt, i verkligheten skulle folk bli sårade helt i onödan, och det är inte okej.

Kissies ”provokationer” bygger mer eller mindre på House-modellen (fast lite glammigare), även om hennes punchlines inte är i närheten så underhållande (jag menar, att andra människor för fula utan någon specifik situation eller anledning att knyta det till är inte särskillt underhållande). Den formen av personangrepp är runt ut sagt fåniga och kan aldrig leda till något positivt. För att förebygga missförstånd här: jag tycker att gå till angrepp mot en individ är okej, men det ska ha med individens åsikter eller i värsta fall beteende, det ska inte ha med personen i sig att göra (och jag vet, man kan resonera fram att de sakerna hänger ihop, men ni fattar vad jag menar.) Du är med andra ord inte en Kissie för att du kritiserar finansministerns årsbudget. Och jag räknar med att bli kritiserad.

Så vad tycker jag är hela poängen med provokation? Jag tycker att det är en jättebra sak, med att provocera kan man skapa debatt, utveckla resonemang, ge människor nya insikter och kanske till och med få en förändring. Provokation är underbart, och man ska inte dra sig för att kritisera och därmed provocera den dumhet som människor begår idag. Jag är provokativ, jag har säkert gjort flera människor upprörda och kanske t.o.m arga, men jag har en poäng med det. Jag provocerar för att jag tror på en bättre värld fri från terrordåd, hedersmord, pro-life, förtryck, politisk ignorans, ockupation, diktatur, massövervakning, klassklyftor, utanförskap, med mera, med mera. Kritiserar man så kommer man onekligen provocera någon.

Däremot bör man välja vad man kritiserar, vad i helvete skulle jag få ut av att dra upp en bild på nån halvkändis och klaga på att hennes näsa är stor? Jag skulle framstå som en fruktansvärt osäker och svag människa. Om jag däremot kritiserar t.ex Polen's abortlagar, och vem vet, kanske var det en av sakerna som bidrog till att halva europa protesterade mot det och i slutändan gav Polen fri abort (nej, jag kommer aldrig ha ett sådant inflytande, men kan jag ändra en människas uppfattning är vi plötsligt dubbelt så många. Ni fattar idén.) Jag lägger upp argument, resonemang, statistik och konkret fakta, i hopp om att någon kanske inser att fri abort är en bra sak. Att ändra folks åsikter är svårt, jättesvårt. Bara för att någon säger något vänder man såklart inte på klacken, även om han eller hon är ett retoriskt geni. Just nu gör jag det här först och främst för min egen skull, för att få bättre koll på vad som händer i världen, på vem jag är, och på vad jag faktiskt tycker. Kan jag även inspirerar någon eller att få någon att ändra sin åsikt på köpet blir jag superglad! En dag, om jag känner att jag verkligen vill hålla på med det här, skulle jag vilja vara en röst. Jag skulle aldrig klara av det nu, men i framtid skulle jag vilja vara en röst för människor som har samma åsikt som jag men kanske inte kan, vågar, eller har möjlighet att komma ut med dem på egen hand. Om jag ens kunde ha en tiondel av Kissies läsare så skulle jag kunna öppna folks ögon, eller iallafall sticka en nål i dem, och kanske, kanske, göra världen lite bättre.

Jag hoppas också att den här tjejen Kissie löser sin skit. Du har imponerat mig med att vara sinnessjukt dryg och dum, men jag tror inte det är något du vill, snarare att du har målat in dig i ett hörn och vet att du skulle tappa löjligt mycket av dina läsare om slutar med det. Det är ju din grej. Du har en röst, en jävligt hög sådan, och du kan välja att istället inspirera människor till att kämpa för en bättre värld.

-Herr Kratta