Jag har kollat på en drygt en timme debatt mellan Richard Dawkins och kreationisten Wendy Wright om evolution och Darwin (och spelade TV-spel, sånna här debatter blir snabbt långtråkiga. Länk där nere iallafall). Det var som sagt mer eller mindre samma gamla visa, Dawkins säger ”du behöver inte ta mitt ord för det, men snälla, gå till ett museum eller öppna en bok för att iallafall ta en titt på bevisen för evolution.” Jag tror han sa det tio-femton gånger, Wendy var väldigt kvick på att byta spår varje gång av någon anledning...

 

Hur som haver ska jag inte sitta här och debunka hela debatten, däremot var det en sak hon sa om ateisters moral som var en smula intressant.

 

Ett av de många slingriga svaren på (är slingriga ett ord förresten?) titta-på-bevisen-argumentet, vilket förövrigt är ett bra argument, var hur hänsynslösa och överlägsna vi ateister är. Hur vi alltid ska ha över dem på våran hemmaplan och be dem kolla in våra bevis (exempelvis fossiler). Grejen med ”våra bevis”, ”ateist bevisen” är att det inte är en konstruktion av oss, det var inte vi som skapade dem utan vi hittade dem, och gjorde en analys och kom fram till att de är äldre än 10 000 år (vilket är den vanligaste åldersuppfattningen bland kristna kreationister.) Ett annat svar var hur dåligt Darwinismen, speciellt det naturliga urvalet, skulle fungerar i samhället. Det skulle leda till någon form av fri marknads-kapitalism där de stora äter de små, där dom svaga går under medan de starka trampar på dem. Ett samhälle där vissa är värda mer än alla. Det skulle bli ett fruktansvärt obehagligt samhälle att leva i, det håller både jag och Dawkins med om. Felet med det var dock det som hon följde upp med att ”eftersom ni accepterar evolution som en förklaring till livets uppkomst såhär långt måste ni alltså också acceptera den moralen”. Vilket vi inte håller med om fullt så mycket.

 

Som jag sa vill jag inte sitta och debunka den här debatten/intervjun, men det här hjälper mig att förklara vad jag ska komma till nu. Moral.

 

Jag får ofta höra det här om hur vi ateister inte kan ha någon moral, jag menar, det är ju ingen som dömer oss när vi dör, varför skulle vi bry oss? Och nej, nu menar jag inte på samtliga kristna anser det här, jag refererar främst till amerikanska fundamentalister då de ofta är väldigt tydliga med det här. Som jag nämnt förut har jag kristna vänner och kristna ex, och som majoriteten av den kristna communityn även varit darwinister. Bortsett från religion kommer vi överens om mycket annat och jag tycker om er, precis som jag tycker om mina vänner som röstar blått. Men nog om det.

 

Jag talar inte för alla ateister, ateism är en (1) åsikt och den går ut på att vi inte tror på gudar. De flesta av oss är olika på många andra plan och det är en bra sak. Tillbaka till Wendy. Hon påstar bland annat att pga ateism har vi haft Stalin och massmord, totalitär kommunism (den dåliga sortens socialism). Den ateistiska, darwinistiska ideologin skulle gå ut på att vi bör göra oss av med alla mäniskor som inte är kapabla att medföra något till samhället i bästa Ayn Rand-anda. Vi skulle alltså bara bry oss om oss själva.

Jag tror inte jag känner någon ateist som håller med om det här. De flesta ateister jag känner och umgås med bryr sig om sina medmänniskor, är uppmärksamma på varandra känslor, respekterar varandra och försöker behandla varandra väl. Vi stjäl inte från varandra – inte för att det gör gud arg – utan för att det är en rätt taskig grej att göra. Vi baserar våran moral på att observera vad som händer i världen och vad som händer människorna runt om oss, och är uppmärksamma på varandras känslor. Jag kallar mig liberal socialist för att jag anser att alla människor har rätt till ett vettigt liv – det kommer exempelvis alltid finnas en viss del handikappad och arbetslösa (jag vet inget samhälle som har en 100% sysselsättning, gör ni?), och även om de människorna kommer variera kommer de alltid finnas där, och de måste få relativt sjyssta levnadsvillkor. Jag har alltså inget emot att förlora en del av de pengar jag tjänar för att ge dem ett sjysst liv, vare sig det handlar om några månader eller en livstid, trots att jag är en ond ateist som enligt Wendy Wright tydligen bygger min moral på survival of the fitest och egentligen bara bryr mig om mig själv.

 

Jag debatterar inte religion för att jag vill pracka på andra mina åsikter eller ändra deras sinnen – för det funkar inte. Jag menar, om du har haft en världsbild hela ditt kommer du fan inte ändra dig för att jag säger det. Jag skulle inte det. Den här bloggen är främst riktad mot ateister, konstnärer, skeptiker, vänstervingar (jag tycker det låter ganska fint, även om det är en galet dålig översättning av ”left wing”), fria tänkare, med mera, med mera. Du får såklart jättegärna läsa den även om du inte håller med mig, men var medveten om att jag inte är ute efter att pracka på dig någonting. Jag har gärna en seriös och mogen debatt med någon av en annan åsikt (eller samma för den delen) – jag vet inte allt och jag kommer säkert ha fel i saker jag säger, du kommer säkert lära mig något. Jag vill att religion ska bli mer okej att diskutera, precis som politik, och framförallt att alla sidors åsikter är okej att uttrycka. Det aldrig är fel att ifrågasätta.

 

 

-Herr Kratta

 

 

Länk till debatten: http://www.youtube.com/watch?v=YFjoEgYOgRo

"Ladies and gentlemen, we have to grow up. It's time. This is the 21st century, not the 14th century, so let us all together agree that we will grow up and look at these things in a rational fashion. I want to thank you for your invitation."


För drygt en vecka sedan var jag och såg James Randi på KTH i Stockholm. Någon har lagt upp ett klipp från det (i bra kvalitet) så jag tänkte att jag repostar det här. Mycket nöje!



Jag tycker att han är helt underbar, inte bara har han en blixtrande intellekt, han är även sjukt rolig!
Med risk för att bli kallad fanboy måste jag endå få visa min autograf som jag fick av Randi, lite underbart nördigt sådär.

Bland alla intellektuella, charmiga, roliga, och underhållande människor jag mött så har vissa en egenskap som gör extra stort intryck på mig, något som gör att jag får mer respekt för vissa än för andra. Det är inte ovanligt, men inte helt vanligt heller. Vad jag pratar om är förmågan att kunna visa sin sårbarhet, visa att bakom den där högpresterande masken finns det en människa med alla de brister som well, människor ofta har.

 

Jag vet inte om det är så överallt, men idag så vill vi gärna att allt ska vara perfekt. Never fail. Du ska kunna allt, du ska aldrig ha fel, du ska vara vacker, du ska vara konstant lycklig, och du ska kunna hantera allt. Allt ska hamna på plats. Kag kanske överdriver en smula nu, men ofta är det inte så långt ifrån. Har du någon gång sett en politiker som säger ”jag vet inte”, en kändis som frivilligt ser olycklig ut på ett foto? En oredigerad modell?

 

Det är såklart inget fel på att lyckas, men det är en på tok för stor tabu att misslyckas. Jag har varit medveten om det, men inte tänkt så aktivt på det som jag gjort på senaste tiden. Den största anledning är förmodligen pga youtube. Om man letar lite så kan man hitta helt fantastiska vloggare där, de är smarta, underhållande, kreativa, etc etc. Men man räknar även med att de ska vara perfekta, såfort någon gör ett misstag så vänder sig plötsligt prenumeranterna sig emot dom. De måste vara perfekta och aldrig ge med sig eller klanta till det.

 

Sen finns det de som snackar om sig själv som människor. Inte enbart mind you, men de har vid något eller några tillfällen uppmärksammat sina brister och sin sårbarhet vid något tillfälle. De visar att ”hej, jag är en vanlig snubbe”. De släpper de skyhöga prestationskraven i några minuter sekunder. Många tycker såklart att det här är sinnessjukt tråkigt och kommenterar det på kreativa vis som ”look at that whiny bitch” och visst, alla bryr sig om det, vi har alla olika preferenser och det är en bra sak. Det jag säger här är att det är något som imponerar på mig. För vi har alla våra masker. Jag hör mött galet många människor där jag tänkt ”wow, den här killen lär ju har världens bästa självförtroende, han kan fan göra allt” och en tid senare har det visat sig att personen har precis samma osäkerheter som jag själv. Och det är inget fel med det.

 

Jag tycker om att tro att det finns en styrka i att vara ärlig, att lägga korten på bordet. Jag är inte särskilt bra på det, men jag försöker. Att låta folk få reda på sina svagheter har såklart nackdelar, vissa kommer försöka utnyttja det. De människor som däremot är något att ha kommer förmodligen inte göra det, utan snarare respektera det och undvika att trampa på dina ömma tår.

Vloggar du kommer du bland annat få galet mycket dissar för ditt utseende (vare sig du ser bra ut eller ej). Säg att du har en stor näsa och du är skraj för att visa det pga det, men om du säger ”hello, I'm Mr. Dude and I have a big nose”, hur fan ska de angripa dig genom det då? Klart att de kan göra det, men eftersom att du redan visat att du är medveten om det blir det inte lika effektivt. Genom att visa att den stora näsan är en osäkerhet som du har blir det plötsligt ingen osäkerhet (hur konstigt det än låter.) Det finns såklart personer som uppmärksammar sina ”brister” enbart i syfta att fiska sympati och komplimanger, men det är bara fånigt. Vad jag menar är att man lägger fram det som ett erkännande för att skapa mera förstående för varandra.

 

Allt som allt: jag respekterar ärlighet och det imponerar på mig.

 

 

-Herr Kratta

Imorgon åker jag till Stockholm för att gå på föreläsening/show med James Randi!!! Det låter kanske inte så sjukt spännande, men för oss hedningar är han stor!

Kort urdrag från VoF:

"Randi har gjort sig känd som en oförtröttlig avslöjare av påstådda paranormala och pseudovetenskapliga företeelser. Skedböjaren Uri Geller, en helbrägdagörare med radiosändare i örat, psykiska kirurger på Filippinerna, en fransk homeopatiforskare och ryska charlataner som sålt "laddat vatten" är bara några exempel på sådant som blivit utrett och avfärdat. Randi har satt upp ett pris på en miljon dollar till den som kan bevisa en paranormal förmåga i ett vetenskapligt test. Många har testats men pengarna har ännu inte behövt betalas ut."




Borde gå och lägga mig så att jag är pigg och vettig imorn,

kräm

-Herr Kratta

Här kommer mina två första bilder ifrån serietemat, enjoy!

Ovan är några målningar av konstnärerna Rembrandt, Courbet, Yoshitaka Amano och William Turner. Long story short är de några av mina största konstnärliga förebilder och det är ungefär åt det hållet jag jobbar.




Här ovan är ett gång målningar och illustrationer av Jamie Hewlett, Raull Allen och Nathan Fox, och well, de är påväg att bli mina nya förebilder. Temoprärt ioförsig, men jag är galet sugen på att göra lite popkonst/seriekonst/whatever!

Penseln och stafliet får ta en break och ge plats för min nya älskare, wacom-plattan, vi kommer spendera många långa nätter tillsammans.



-Herr Kratta

Det var egentligen meningen att jag skulle ha skrivit del 2 i "Gud gillar ateister" vid det här laget (faktum var att jag tänkte att det skulle hända samma dag). Anledningen till detta är att jag har haft fullt upp med att ordna och städa inför flytten på fredag och har i ärlighetens namn inte haft tid. Nästa vecka kommer jag förhoppningsvis kunna ta tag i det här, och även skriva del två av "Varför jag bryr mig".

peace,

Herr Kratta