Jag har varit rätt upptagen de senaste dagarna samt sjukt jävla trött (pollen?)
Åker till Örebro över helgen för att fira valborg och demonstrera under första maj så bloggen blir ganska död kommande dagarna. I vilket fall så kommer jag att uppdatera oftare i framtiden, just nu är det bara lite mycket på g.

Om någon hade frågat mig för ett år sedan om jag skulle rösta i valet 2010 hade jag svarat "självklart!". Nu är jag en smula osäker. Inte för att jag är osäker på vilket parti jag skulle välja, utan för att jag blir så jävla lack på hur det parlamentariska systemet fungerar i Sverige. Okej nu ljög jag, jag vet att jag kommer rösta. Men jag tappar verkligen lusten när jag ser löpsedlar med rubriker som “väljarna tycker att Mono Salin har en narrig röst!”

 

*konstpaus...*

 

DET ÄR JU FÖR FAN INTE DET SOM ÄR VIKTIGT! Den Svenska politiken, iallafall de Svenska valkampanjerna, är inte något mer än ett skådespel där substans inte spelar någon roll, där det enda viktiga är att vara ett ”schysst” parti. Partierna försöker vara som den där grannen du gillar, du har ingen aning om vad han tycker och vill eller vad han har för värderingar, men jävlar vad han är trevlig att snacka med. Sålänge man glänser på ytan tror väljarna att man har ett hjärta av guld. Detta sker för övrigt åt båda hållen, varför jag valde att försvara Mona Salin I detta fall är för att det är den löpsedeln jag senast såg.

 

Jag vill inte stödja ett system som bygger på att ragga röster med fula knep och lögner, genom att engagera sig i en fråga, när man egentligen har hundra lika viktiga, för att man vet att väljarna tänder på det. Men sanningen är ju den att det inte är systemets fel, det är väljarnas. Förvånansvärt få verkar bry sig om vad som händer i Sverige idag. Förra valet läste jag något om att flera procentenheter väljare bestämmer sig efter ”the final showdown” (den slutliga stora partiledardebbaten eller vad man vill kalla det) innan de röstar. Deras politik skulle alltså ändras över en natt? Ett partis politik blir automatiskt bra för dig när deras partiledare vinner en diskution eller när han/hon lyckas låta övertygande om att en sak är bra för dig? Nej det funkar inte så.

 

Något jag inte förstår är hur vissa kan lyssna på vad en några få representatner har att säga om sitt parti, och sedan rösta på det utan att kolla upp vad partiet faktiskt står för. Framförallt äldre röstare. Minns ni förra valet då Moderaterna utgav sig för att vara ett arbetarparti och de första de gjorde var att sänka a-kassan och sänka förmögenhetskatten (något som knappast gynnar arbetarklassen). Jag kan tänka mig att man går på det en eller två gånger när man är ung och oerfaren, men det var inte bara ungdommar som röstade mörkblått förra valet. Man behöver inte vara expert för att veta vilket parti som stämmer överens med ens åsikter, sätt dig en eller två timmar och googla eller gå med i ett forum så får du en bättre bild av det än om du ser femtio timmar partidebatter och tal på tv.

 

Demokrati bygger på att alla tar sitt ansvar. Jag känner ingen ”plikt gentemot mitt land” eller någon annan form av partiotism, men de politiska händelserna som sker i landet jag och du bor i kommer att direkt påverka din och min vardag, och därför bör du och jag engagera oss, det krävs inte mycket alls för att göra våran vardag bättre. Du behöver inte gå ut och demonstrera, du behöver inte engagera dig i ett parti och gå på möten, det enda du behöver göra är att veta vem som vill det du vill.

 

-Herr Kratta

En fråga jag får väldigt ofta är “okej, du är ateist, men varför bryr du dig om andras religion? Varför måste du prata om det när du inte är en del av det?” Här kommer mitt svar på den frågan.

 

För det första kan jag inte stoppa huvudet i sanden och ignorera ett antal kulturer som genom historien har orsaktat åtskilliga människor lidande och död pga av en tro på något som aldrig har bevisats på något plan. Jag skulle inte kunne leva med mig själv då. Här är några konkreta exempel på människor som har dött på grund av religion, kolla gärna upp dem om du vill:

 

Hugenottkrigen (1562-98) --- 2.000.000-4.000.000 döda.

Korstågen (1095-1291) --- 1.000.000-2.000.000 döda.

Trettioåriga kriget (1618-1648) --- 11.500.000 döda.

Taipingupproret (1850-1863) --- 20.000.000-30.000.000 döda.

Förintelsen (1933-1945) --- 6.000.000 döda.

 

”Okej, men människor visste ju inte bättre då.”

 

Nej, människor visste inte bättre då, tragiskt nog. Men vet du vad? Idag gör vi det. Trots otroliga framsteg inom vetenskap och humansim väljer människor, och de är inte få, att fortsätta med samma blinda tro som härstammar från en tid då människor trodde att jorden var platt.

Jag skulle vilja skriva ”jag tvivlar på att kristna skulle vilja bedriva massmord nu idag.” Men tyvärr stämmer inte det. Tydligen kan religion fortfarande rättfärdiga åtskilla oskyldiga människors död. Idag åker den katoloska kyrkan, missionärer såväl som påven, runt i länder där majoriteten av folk är outbildade och lurar i dem att inte använda preventivmedel, länder i afrika där det sammanlagd dör 6400 afrikaner av aids PER DAG. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker det är ondska.

 

I Sverige har vi det som tur är rätt bra, vårat land är långt ifrån jämnlikt, men vi har det bra mycket bättre än många andra platser. Runt om i världen försker den kristna kyrkan avskaffa kvinnors rätt över sina egna kroppar (abortlagar någon?), minska homo-,bi-,transexuellas rättigheter, och införa kreationism som ett skolämne av samma behörighet som naturvetenskap.

 

Varför en ateist bryr sig om religion? Därför att religion påverkar världen som vi alla lever i, inkluderat ateister.

 

 

Fortsättning följer.

Enligt Encyclopedia Britannica (Storbritanniens nationalencyklopedi) definierar sig 2.3% av jordens befolkning som ateister, medan 11.9% definierar sig som icke-troende. Vad som är väldigt intressant med det här är hur två ord, som innebär precis samma sak, får så olika reaktioner.

 

För ett par veckor sedan pratade jag med en tjej vid frukosten. Någonstans lyckades jag nämna att jag hade hittate en bra vloggare som ofta behandlar ämet ateism. Nu känner jag inte den här tjejen särskilt bra, men jag är ganska övertygad om att hon inte är kristen, eller följer någon annan religion what so ever. Hennes reaktion var ”jaha, så han sitter bara och snackar skit om kristna?”.

 

Som sagt är jag inte 100% säker på hennes religösa lägning, men det jag vill komma fram till är hur olika dessa två termer uppfattas. Om du är icke-troende är det rätt okej, du ger ett intryck av att du inte bryr dig särskilt mycket och du har säkert religösa vänner som inte bryr sig om det. Väljer du istället att säga att du ateist, vilket innebär precis samma sak, verkar det som att många tror att du är någon elak, respektlös och inhuman varelse som inget bättre vet än att bråka med varenda kristen människa du ser. Ibland har jag till och med mött människor som trott att man är något sorts jehovas vittne i sekulär form, som pushar sin ”religion” på andra likt en missionär i Afrika. Jag är jätteglad om jag kan få någon att ändra sin inställning och bli en ateist, men jag går inte runt och knackar dörr, jag ringer inte hem till folk jag inte känner eller står på torg och delar ut broschyrer. Jag inkräktar inte på andras liv på det respektlösa sättet.

 

Ett annat minne jag har gällande tolkningen av ateism var när jag gick i gymnasiet. Jag hade precis börjat ettan och reagerade på att det var så många kristna i min klass. En vän sen tidigare, som var den enda jag kände där i början, blev skitsur när jag påpekade det här och sa någonting om att jag var emot religionsfrihet. Det skulle alltså innebär att det är okej att hävda sin åsikt om man är religös, men det är inte okej om du hävdar en annan uppfattning? Är det frihet?

 

Det finns många konstiga och oskrivna regler om vad som är socialt accepterat. Många kommer undan genom att ha en bra retorik och därmed ge en possitiv klang till något som borde ha en uppenbart negativt innebörd (ha det i åtanke nästa gång du ser en partiledardebatt så kommer du förstå vad jag menar). Ateism är inte en relgion, ateister är inte onda och respektlösa människor som inget hellre vill än att göra livet surt för andra. Ateism är avsaknaden av en gudstro. Tror du inte på gud? Gratulerar, du är ateist!

 

 

-Herr Kratta

Jag bor i Sverige, vilket ioförsig är rätt uppenbart. Något som jag alltid haft problem med I den här kulturen är avsaknaden av emotionellt utbyte. Varför visar människor aldrig att de blir arga, ledsna, eller oroliga? Det gör vi kanske på ett plan, men jag har alltid fått i det intrycket att man helst ska dölja det man känner och “hålla masken”. Speciellt när det gäller negativa känslor, det är liksom tabu. Jag tvivlar starkt på att Sverige är unikt när det gäller det här. Om man tittar på diverse eurpeiska kulturer (nu blir det grova generaliseringar här) så ser man bland annat att det är mycket mer konflikter och man ger sig själv utrymme att trycka sig. Tänk två människor som står öppet på ett torg och bårkar om priset på tomater, men det låter snarare som att de ska slå ihjäl varandra. Efteråt tar de i hand och skiljs som vänner.

 

Personligen anser jag att konflikter är livsviktigt, hur ska man annars kunna sätta gränser och visa vem man är? I en konfliktlös kultur måste alla vara och tänka likadant. Det vill inte jag. Förvånansvärt många ser konflikter som en negativ sak, i stil med ”jag och min flickvän har det så bra, vi grälar aldrig”. Jag hade en flickvän en gång och vi grälade varje gång vi träffades, och det var ta mig fan det ärligaste och finaste förhållandet jag har haft, för att inte nämna att vi hade jäkligt trevligt de 90% av tiden som vi inte ”grälade”. Det finns såklart negativa konflikter, men så länge de är ärliga och är baserade på det man känner och tycker tjänar man nästan alltid på det i långa loppet.

 

En typisk svensk grej är det här med att någon gör något som retar en, säg sitter och spelar sin grymt jobbig musik på bussen när man är trött, har ont i huvudet och bara vill ta det lugnt. Istället för att konfrontera människan och be den sänka musiken (en mindre konflikt) låter man det vara och blir mer och mer frustrerad, för att sedan klaga när man kommer hem.

Min fråga är då, vore det inte bättre att ta den konflikten? Istället för att behöva sitta och lyssna på den där musiken, och ännu värre känne sig mer och mer frustrerad, så löser man det med en konflikt som skulle ta typ en minut.

 

Jag påstår dock inte att jag är särskillt bra på det här, jag har jättesvårt med att ta konflikter med de flesta människor. Jag har egentligen aldrig lärt mig att hantera känslor över huvudtaget, det har aldrig varit någon som har visat mig hur. Det enda jag har fått lära mig att det är fel, fel och fel. Det vill jag ändra på.

 

 

-Herr Kratta

Vet ni vad det är för fel på oljefärg? Den gör en överproduktiv.

Det är inte direkt någon nyhet att oljefärg torkar långsamt, men jävlar i mig vad mycket tavlor det blir! Jag gillar inte att sluta måla när grejerna egentligen måste torka, så när en målning måste vila börjar jag på en ny. Och en ny. Och en ny.
Jag tror jag har ungefär 10-11 ofärdiga målningar på g just nu, galet.

Det var egentligen meningen att jag skulle ta ställning gentemot det parlamentariska systemet och valet 2010, men vi får kolla in den här killen istället. Mycket nöje!

http://www.youtube.com/watch?v=AWSOxpOJxAE

När jag har diskuterat det här med människor visar det sig ofta att många har en felaktig bild av vad skepticism faktiskt innebär. En av de vanligaste feltolkningarna är att är man skeptiker så har man en automatisk nej-reflex, i stil med:

Tror du på magi? NEJ!!

Tror du på tomten? NEJ!!

Tror du på gud? NEJ!!

 

Nu är visserligen de här exemplena saker som en skeptiker förmodligen skulle komma fram till för eller senare, men en skeptiker lägger upp ett resononerar först. Många tror att skepticism handlar om att försöka med att inte tro saker. Många gör förmodligen det för att vara hippa eller balla eller för att provocera, men det är inte det som det handlar om. Som en skeptiker letar man upp det bevis som finns för någonting, granskar det, använder sitt sunda förnuft för att sedan ta ställning till en fråga. Visar det sig att det inte finns något bevis för att något existerar, säg Gud, väljer skeptikern att säga ”jag behöver mer bevis för att tro på det här, alltså väljer jag att inte göra det. Kan du bevisa för mig att gud finns kommer jag gladerligen erkänna att jag hade fel”. Med andra ord väljer vi att acceptera verkligheten.

Jag tänker inte ha den här ”men bibeln är bevis för att gud finns”-diskussionen just nu. Jag kommer med stor sannorlighet ta upp den inom en snar framtid, men nu kommer jag hålla mig till ämnet.

 

Som skeptiker är man alltså öppensinnad och försöker tro på saker som sker, men inte utan att ifrågasätta dem. Skepticism i sig är ingen ideolgi, det finns ingen Skeptiker-Bibel eller Skeptiker-Koran. Om du är skeptiker tror du inte heller automatiskt på evolution, även om du förmodligen kommer komma fram till att det verkar stämma rätt bra efter ett tag.

Att vara skeptiker handlar om att skaffa sig kunskap och åsikter där det finns en stark grund att basera dem på, med andra ord inte blint tro på någonting.

 

-Herr Kratta

Jag har på senaste tiden uppmärksammat fenomenet "lucid dreaming", eller "klardrömmande". Det var egentligen bror som började med det, så all cred till honom.

Eftersom lucid dreaming är jäkligt poppis inom New Age, som jag starkt tar avstånd ifrån, vill jag förklara lite snabbt hur drömmar funkar:

Det finns många teorier om varför vi drömmer, men rent fysiologiskt har de flesta forskare enats om att drömmar är ett sätt för det centrala nervsystemet att bearbeta information och intryck man har fått under dagen. Hjärnan gillar att ha ordning och reda, på samma sätt som du vill ha ordning i din bokhylla så att du hittar dina böcker eller DVD-filmer snabbt och enkelt när du vill ha dem. Vanligtvis drömmer vi, men inte enbart, under REM-sömn. Under denna sömnfas är hjärnaktiviteten som högst, men relativt låg i jämförelse med när vi vakna. Vanligvis är man inte medveten att man drömmer i drömmen, och hjärnan vill gärna ha det så. Om man därimot kan göra sig medveten om att man drömmer, säg att din döda farfar dyker upp och snackar med dig, så kan man komma med resonemanget att detta inte är möjligt, alltså drömmer jag. Då kan man börja luciddrömma.

Jag vet inte hur bra det här funkar och om det är särskillt givande, men det är inte direkt så att jag har något bättre för mig när jag sover. Det är tydligen ganska svårt, då man ofta slutar drömma när man blir medveten om att man drömmer. Men övning ger. Det första steget är att öva sig på att komma ihåg sina drömmar, så nu kommer jag börja föra en "loggbok" över mina drömmar och träna upp minnet. Skulle det inte vara rätt kul att kunna flyga eller att kunna dyka till botten av det djupaste hav?

Idag var jag inne i vad vi på Kyrkerud refererar som till "stan". En bondhåla där folk borrar hål i avgasröret och där den populäraste krogen är en pizzeria; Årjäng.

Nu ter sig det som så att Jon skulle gå och handla i Årjäng (aj aj, detta håller redan på att hamna i kategorin "grymt tråkiga bloggar om folks vardagsrutiner som precis alla upplever i vilket fall"). Det enda felet med att handla saker, speciellt på Coop, är att man måste betala dem. Att byta pengar mot varor och tjänster råkar ju vara det som våran ekonomi bygger på, och det kan jag acceptera, men det faktum att man måste hälsa på kassörskan/kassören gör det hela mycket jobbigt. Jag får aldrig till det, ska jag hälsa innan hon gör det? Ska jag hälsa efter att hon gör det? Hur jag än gör blir timingen helt åt helvete och oftast lyckas jag yttra min hälsningfras samtidigt som hon gör det, för att sedan lite generat mata in min kod.

Jag målar en hel del. Faktum är att jag går på en utbildning som heter "målerilinjen", så jag har inte ens ett val. Som tur är tycker jag om att måla, och att skapa konst i huvudtaget. Utan att gå in djupare på det för tillfället, såhär ser min nuvarande arbetsplats ut.



Och ett självporätt jag gjorde klart idag. Färgerna stämmer inte helt med hur bilden ser ut i verkligheten, men vad göra.

Hej jag heter Jon och detta är inte en blogg om trädgårdsskötsel. Jag bestämde mig för att starta den här bloggen för att försöka få ordning på mina tankar och idéer. Jag försöker hitta ett sätt att förhålla mig till den här kulturen och det här samhället, den här världen om man så vill. Vilket jag tycker är fruktansvärt svårt.

Jag har skrivit dagbok i ett par år, felet med det är att man lätt börjar gå i cirklar och man kommer ingenstans. Vad man skriver där spelar trots allt ingen roll, ingen annan kommer läsa det och man kommer aldrig få det bekräftat. Det har såklart sina fördelar, men jag behöver något som har mer anknytning till verkligheten.

Detta är min första blogg, så vi får se om det blir något läsvärt eller bara en verbal kladdkaka.