Min tanke var att jag skulle vidareutveckla det jag skrev igår om att religion bör vara lika acceptabelt att kritisera som politik (eller konst, musik, ett mål mat, eller en idrotsman. De sistnämnade handlar dessutom om något som människor skapat eller utförts, och tvärtemot en personifikation av en vanföreställning har människor känslor och kan bli sårade. Det borde alltså vara tvärtom.)

Hur som haver så snubblade jag på ett citat av Douglas Adams när jag låg och läste Richard Dawkins Illusionen om Gud imorse. Adams citat var så träffsäkert  och innehåller praktiskt taget samma saker som jag tänkte skriva tidigare så att jag här väljer att citera honom istället, mycket nöje!

"Religionens kärna ... är vissa idéer som vi kallar heliga eller något liknande. Vad det betyder är: Här är en idé eller ett begrepp som man inte får säga något kritiskt om. Så är det bara. 'Varför får man inte det?' 'För att man bara inte får." Om någon röstar på ett parti som man själv inte gillar får man diskutera det så mycket man vill; alla har något argument att komma med men ingen känner sig kränkt av det. Om någon tycker att skatterna bör höjas eller sänkas får han dryfta det så mycket han vill. Men om någon säger: 'Jag får inte röra vid en strömbrytare på en lördag', svarar man: 'Det respekterar jag.' "

-Douglas Adams


Nu ska jag titta till kycklingen i ugnen, puss och kram.


-Herr Kratta

Tolerans är ett begrepp som har många ansikten. Ett av de vanligaste verkar vara idén om att man ska hålla käften och aldrig kritisera, trots den uppenbara idioti som pågår. Inte heller ska man göra något som på något vis kan provocera. Faktum är att det absolut bästa är att inte tycka något alls, då är man tolerant som fan. Det är som Turid's sång Om snällhet, ungefär.

 

Så vad är tolerans för mig? För mig handlar det om att respektera människors personliga utrymme och emotionella behov. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så försöker inte jag som ateist pracka på människor mina åsikter genom att ringa hem till dem eller knacka dörr. Tolerans handlar om att försöka vara trevlig utan att ljuga.

Nu låtsas vi att det bor en kristen kille min korridor, säg att han är ganska ensam och en dag går jag in i pantryt för att göra en macka, och så upptäcker jag att han sitter vid köksbordet och gråter. Min första rekation är självfallet inte att peka på honom och skrika ”haha, rätt åt dig din kristna fjolla!” Förmodligen hade jag frågat hur det var fatt och se om han ville ha någon att prata med och föröskt få personen att må lite bättre (såvida han inte var ett riktigt svin).

 

Människor är mer än bara en ideologi eller idé. Som en ateist ser jag de uppenbara negativa aspekterna i diverse religioner, och jag är övertrygad om att världen skulle bli en bättre plats utan dem. Det behöver inte ens vara en religion, det kan lika gärna vara en politisk ideologi. Det innebär dock inte att jag automatiskt tappar allt förtroende och intresse för en människa för att den har en annan åsikt än mig, vare sig den är protestant eller moderat. Personligen tycker jag att det är mer givande att umgås med en smart kristen man eller kvinna än en människa som inte bryr sig ett skvatt om något. Det är ett minus ja, och sannorligheten till ett större intellektuellt utbyte blir vanligvis betyderligt mindre.

Om man nu ska snacka om att bekämpa något så vill jag kämpa mot ledarna av dessa religioner, inte de stackarna som de lyckas lura i saker.

 

För mig handlar tolerans om att se helheten i andra människor och inse att hon eller han är både en intellektuell och emotionell varelse, inte en katalyst för en idé som de mer eller mindre blivit manipulerade till. Jag har tillochmed haft ett par kristna flickvänner (även om de förhållandena inte varade särskillt länge.) Även om de inte var särskillt insatta och inte brydde sig särskillt mycket om poltik så var det många i mina kretsar som skulle sympatiserat med alliansen, men då fanns det oftast ett annat utbyta i de relationerna som var mer intressant.

 

Tolerans handlar om låta ordet vara fritt, att alla får hävde sig, samt även att man kan hantera andras åsikter. Du behöver inte tycka om en annan människas åsikt, men försök för fan inte få den censurerad. Tolerans handlar om att vara trevlig utan att ljuga.

 

 

-Herr Kratta

Egentligen borde jag göra en videorespons istället för en i text. Jag har funderat på att göra videor ett tag, men det kommer dröja. Jag såg den här videon av TheAmazingAtheist för ett tag sedan, och iochmed första maj-demonstrationerna i lördags känns det intressant. Innan du läser det här inlägget tycker jag att du ska kolla på filmen nedan, eventuellt göra ett youtube-konto och subscriba honom (helt klart mer lärorikt än TV).

 

 

 

”Do you feel immune from these sorts of feelings and if so do you view this as a handicap or an advantage?”

 

För ett år sedan hade jag nog sagt att det sög, jag skulle ha sagt att det var ett handikapp. Nåja, jag skulle iallafall ha tänkt det, förmodligen skulle jag inte sagt ”tjena grabbar, jag är oförmögen att relatera till grupper!”.

 

Nu skulle jag inte påstå att jag är ”immun” mot de här känslorna, det är en raritet men det händer. Innan något får för sig att skrika något om hur jag försöker vara anti och psedu-rebellisk vill jag första säga detta: Jag har alltid föröskt hitta en grupp att känna tillhörighet till. Men vet ni vad, det har inte funkat.

 

Jag tycker om att umgås med människor, jag kan gå på en fest och ärligt säga till mig själv att det här är ett gäng trevliga människor som jag gärna träffar igen. Jag har träffat många intressant individer, men jag har aldrig känt att jag har haft ”mitt gäng”.

För ettpar år sedan hade jag någon sorts social-spree och började umgås i sjukt många olika kretsar, förmodligen leta jag efter en grupp som jag kände en tillhörighet till (eller för mycket fritid). Det begränsade sig inte bara till kompisgäng, det var föreningar, ungdomspartier, tillochmed sporter. Men faktum är att trots att jag trivdes och kände att flera av de gav något så hade jag inte den här delaktighetskänslan. Jag kunde, som TJ pekar ut i videon, förstå det på ett intellektuellt plan och uppskatta det som hände omkring mig, men på ett rent emotionellt plan kunde jag inte känna mig som en 100% del av det.

 

Så, är det ett handikapp eller en fördel?

(Shit, jag skulle svarat på det här i första stycket. Dålig narrativ Jon, dåligt.)

 

Med jämna mellanrum försökte jag anpassa mig till diverse grupper, vilket ledde till en nedmontering av min integritet och inte minst mitt självförtroende. Jag försökte passa in, samtidigt som jag kände en ovilja till att göra det, vilket inte sällan slutade i frustration. Detta skedde dock inte konstant utan somsagt lite då och då. Under de perioderna var jag sjukt jävla osäker och praktiskt taget oroade mig konstant för ifall gruppen skulle acceptera mig, medan det verkliga problemet var att jag inte accepterade gruppen (nu vill jag påpeka att det inte var människor som individer som jag hade svårt för, även om man såklart stötte på många puckon. Problemet låg i att jag sällen kunde känna tillhörighet till ett kollektiv, inte en individ.)

 

Trots att jag gick och skrek slagdängor på stan i lördags tillsammans med 150-200 människor som på något plan delar mina åsikter så kände jag mig inte som en del av de heller. Jag gick såklart i vänsterpartiets tåg då de har flest vettiga åsikter. Jag stöttar dom som parti och vill att de ska få så stort inflytande i regeringen så möjligt, men jag är inte en vänsterpartist.

 

Den här bristen på ”förmågan” att anpassa mig till kollektiva ideal och ideér ledde dock till att jag parallellt började utveckla en individualitet, att inte svälja åsikter för att kollektivet gör det, att vara kapabel till att granska och tänka själv. Kan du ge din egen individualitet utrymme istället för att bara go with the flow har du också möjlighet till att, well, göra allt. Tänk dig att du är uppväxt i en kristen familj och de flästa av dina vänner är kristna. Detta händer förmodligen rätt sällan, men tänk rent hypotetiskt. Säg att du en dag börjar ifrågasätta, vad fan är det vi tror på egentligen? Du kanske tillochmed slutar tro på det. Självklart finns det otroliga nackdelar med det, du kommer säkert tappa massa vänner och din morsa och farsa kanske rent av slänger ut dig (somsagt, tänk hypotetiskt). Du får sociala nackdelar, ekonomiska nackdelar, om du är egenföretagare får du förmodligen marknadsförningsmässiga nackdelar. Men du blir även av med dina begränsningar. Jag vet att det låter cheesy, men du börjar bli en fri individ. Du tänker själv, och kommer förr eller senare träffa andra individer som du kommer ha ett genuint utbyte av. Men för att göra det måste du stå upp för det du egentligen tror på.

 

Är det värt det då? Byta bekvämlighet mot frihet? För mig är det det. Jag kommer aldrig kunna må bra av att sälja mig själv för att bli accepeterad av kollektivet. Jag försökte praktiskt taget hela mitt tonårsliv, men det slutade bara med en känsla av att jag lurade mig själv och försökte vara någon jag inte var.

 

 

-Herr Kratta

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår,
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir idag som en lumpen legend.
Och var håg och vår hand,
röres fritt utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

 

 

 

Jag har varit rätt upptagen de senaste dagarna samt sjukt jävla trött (pollen?)
Åker till Örebro över helgen för att fira valborg och demonstrera under första maj så bloggen blir ganska död kommande dagarna. I vilket fall så kommer jag att uppdatera oftare i framtiden, just nu är det bara lite mycket på g.

Om någon hade frågat mig för ett år sedan om jag skulle rösta i valet 2010 hade jag svarat "självklart!". Nu är jag en smula osäker. Inte för att jag är osäker på vilket parti jag skulle välja, utan för att jag blir så jävla lack på hur det parlamentariska systemet fungerar i Sverige. Okej nu ljög jag, jag vet att jag kommer rösta. Men jag tappar verkligen lusten när jag ser löpsedlar med rubriker som “väljarna tycker att Mono Salin har en narrig röst!”

 

*konstpaus...*

 

DET ÄR JU FÖR FAN INTE DET SOM ÄR VIKTIGT! Den Svenska politiken, iallafall de Svenska valkampanjerna, är inte något mer än ett skådespel där substans inte spelar någon roll, där det enda viktiga är att vara ett ”schysst” parti. Partierna försöker vara som den där grannen du gillar, du har ingen aning om vad han tycker och vill eller vad han har för värderingar, men jävlar vad han är trevlig att snacka med. Sålänge man glänser på ytan tror väljarna att man har ett hjärta av guld. Detta sker för övrigt åt båda hållen, varför jag valde att försvara Mona Salin I detta fall är för att det är den löpsedeln jag senast såg.

 

Jag vill inte stödja ett system som bygger på att ragga röster med fula knep och lögner, genom att engagera sig i en fråga, när man egentligen har hundra lika viktiga, för att man vet att väljarna tänder på det. Men sanningen är ju den att det inte är systemets fel, det är väljarnas. Förvånansvärt få verkar bry sig om vad som händer i Sverige idag. Förra valet läste jag något om att flera procentenheter väljare bestämmer sig efter ”the final showdown” (den slutliga stora partiledardebbaten eller vad man vill kalla det) innan de röstar. Deras politik skulle alltså ändras över en natt? Ett partis politik blir automatiskt bra för dig när deras partiledare vinner en diskution eller när han/hon lyckas låta övertygande om att en sak är bra för dig? Nej det funkar inte så.

 

Något jag inte förstår är hur vissa kan lyssna på vad en några få representatner har att säga om sitt parti, och sedan rösta på det utan att kolla upp vad partiet faktiskt står för. Framförallt äldre röstare. Minns ni förra valet då Moderaterna utgav sig för att vara ett arbetarparti och de första de gjorde var att sänka a-kassan och sänka förmögenhetskatten (något som knappast gynnar arbetarklassen). Jag kan tänka mig att man går på det en eller två gånger när man är ung och oerfaren, men det var inte bara ungdommar som röstade mörkblått förra valet. Man behöver inte vara expert för att veta vilket parti som stämmer överens med ens åsikter, sätt dig en eller två timmar och googla eller gå med i ett forum så får du en bättre bild av det än om du ser femtio timmar partidebatter och tal på tv.

 

Demokrati bygger på att alla tar sitt ansvar. Jag känner ingen ”plikt gentemot mitt land” eller någon annan form av partiotism, men de politiska händelserna som sker i landet jag och du bor i kommer att direkt påverka din och min vardag, och därför bör du och jag engagera oss, det krävs inte mycket alls för att göra våran vardag bättre. Du behöver inte gå ut och demonstrera, du behöver inte engagera dig i ett parti och gå på möten, det enda du behöver göra är att veta vem som vill det du vill.

 

-Herr Kratta

En fråga jag får väldigt ofta är “okej, du är ateist, men varför bryr du dig om andras religion? Varför måste du prata om det när du inte är en del av det?” Här kommer mitt svar på den frågan.

 

För det första kan jag inte stoppa huvudet i sanden och ignorera ett antal kulturer som genom historien har orsaktat åtskilliga människor lidande och död pga av en tro på något som aldrig har bevisats på något plan. Jag skulle inte kunne leva med mig själv då. Här är några konkreta exempel på människor som har dött på grund av religion, kolla gärna upp dem om du vill:

 

Hugenottkrigen (1562-98) --- 2.000.000-4.000.000 döda.

Korstågen (1095-1291) --- 1.000.000-2.000.000 döda.

Trettioåriga kriget (1618-1648) --- 11.500.000 döda.

Taipingupproret (1850-1863) --- 20.000.000-30.000.000 döda.

Förintelsen (1933-1945) --- 6.000.000 döda.

 

”Okej, men människor visste ju inte bättre då.”

 

Nej, människor visste inte bättre då, tragiskt nog. Men vet du vad? Idag gör vi det. Trots otroliga framsteg inom vetenskap och humansim väljer människor, och de är inte få, att fortsätta med samma blinda tro som härstammar från en tid då människor trodde att jorden var platt.

Jag skulle vilja skriva ”jag tvivlar på att kristna skulle vilja bedriva massmord nu idag.” Men tyvärr stämmer inte det. Tydligen kan religion fortfarande rättfärdiga åtskilla oskyldiga människors död. Idag åker den katoloska kyrkan, missionärer såväl som påven, runt i länder där majoriteten av folk är outbildade och lurar i dem att inte använda preventivmedel, länder i afrika där det sammanlagd dör 6400 afrikaner av aids PER DAG. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker det är ondska.

 

I Sverige har vi det som tur är rätt bra, vårat land är långt ifrån jämnlikt, men vi har det bra mycket bättre än många andra platser. Runt om i världen försker den kristna kyrkan avskaffa kvinnors rätt över sina egna kroppar (abortlagar någon?), minska homo-,bi-,transexuellas rättigheter, och införa kreationism som ett skolämne av samma behörighet som naturvetenskap.

 

Varför en ateist bryr sig om religion? Därför att religion påverkar världen som vi alla lever i, inkluderat ateister.

 

 

Fortsättning följer.

Enligt Encyclopedia Britannica (Storbritanniens nationalencyklopedi) definierar sig 2.3% av jordens befolkning som ateister, medan 11.9% definierar sig som icke-troende. Vad som är väldigt intressant med det här är hur två ord, som innebär precis samma sak, får så olika reaktioner.

 

För ett par veckor sedan pratade jag med en tjej vid frukosten. Någonstans lyckades jag nämna att jag hade hittate en bra vloggare som ofta behandlar ämet ateism. Nu känner jag inte den här tjejen särskilt bra, men jag är ganska övertygad om att hon inte är kristen, eller följer någon annan religion what so ever. Hennes reaktion var ”jaha, så han sitter bara och snackar skit om kristna?”.

 

Som sagt är jag inte 100% säker på hennes religösa lägning, men det jag vill komma fram till är hur olika dessa två termer uppfattas. Om du är icke-troende är det rätt okej, du ger ett intryck av att du inte bryr dig särskilt mycket och du har säkert religösa vänner som inte bryr sig om det. Väljer du istället att säga att du ateist, vilket innebär precis samma sak, verkar det som att många tror att du är någon elak, respektlös och inhuman varelse som inget bättre vet än att bråka med varenda kristen människa du ser. Ibland har jag till och med mött människor som trott att man är något sorts jehovas vittne i sekulär form, som pushar sin ”religion” på andra likt en missionär i Afrika. Jag är jätteglad om jag kan få någon att ändra sin inställning och bli en ateist, men jag går inte runt och knackar dörr, jag ringer inte hem till folk jag inte känner eller står på torg och delar ut broschyrer. Jag inkräktar inte på andras liv på det respektlösa sättet.

 

Ett annat minne jag har gällande tolkningen av ateism var när jag gick i gymnasiet. Jag hade precis börjat ettan och reagerade på att det var så många kristna i min klass. En vän sen tidigare, som var den enda jag kände där i början, blev skitsur när jag påpekade det här och sa någonting om att jag var emot religionsfrihet. Det skulle alltså innebär att det är okej att hävda sin åsikt om man är religös, men det är inte okej om du hävdar en annan uppfattning? Är det frihet?

 

Det finns många konstiga och oskrivna regler om vad som är socialt accepterat. Många kommer undan genom att ha en bra retorik och därmed ge en possitiv klang till något som borde ha en uppenbart negativt innebörd (ha det i åtanke nästa gång du ser en partiledardebatt så kommer du förstå vad jag menar). Ateism är inte en relgion, ateister är inte onda och respektlösa människor som inget hellre vill än att göra livet surt för andra. Ateism är avsaknaden av en gudstro. Tror du inte på gud? Gratulerar, du är ateist!

 

 

-Herr Kratta

Jag bor i Sverige, vilket ioförsig är rätt uppenbart. Något som jag alltid haft problem med I den här kulturen är avsaknaden av emotionellt utbyte. Varför visar människor aldrig att de blir arga, ledsna, eller oroliga? Det gör vi kanske på ett plan, men jag har alltid fått i det intrycket att man helst ska dölja det man känner och “hålla masken”. Speciellt när det gäller negativa känslor, det är liksom tabu. Jag tvivlar starkt på att Sverige är unikt när det gäller det här. Om man tittar på diverse eurpeiska kulturer (nu blir det grova generaliseringar här) så ser man bland annat att det är mycket mer konflikter och man ger sig själv utrymme att trycka sig. Tänk två människor som står öppet på ett torg och bårkar om priset på tomater, men det låter snarare som att de ska slå ihjäl varandra. Efteråt tar de i hand och skiljs som vänner.

 

Personligen anser jag att konflikter är livsviktigt, hur ska man annars kunna sätta gränser och visa vem man är? I en konfliktlös kultur måste alla vara och tänka likadant. Det vill inte jag. Förvånansvärt många ser konflikter som en negativ sak, i stil med ”jag och min flickvän har det så bra, vi grälar aldrig”. Jag hade en flickvän en gång och vi grälade varje gång vi träffades, och det var ta mig fan det ärligaste och finaste förhållandet jag har haft, för att inte nämna att vi hade jäkligt trevligt de 90% av tiden som vi inte ”grälade”. Det finns såklart negativa konflikter, men så länge de är ärliga och är baserade på det man känner och tycker tjänar man nästan alltid på det i långa loppet.

 

En typisk svensk grej är det här med att någon gör något som retar en, säg sitter och spelar sin grymt jobbig musik på bussen när man är trött, har ont i huvudet och bara vill ta det lugnt. Istället för att konfrontera människan och be den sänka musiken (en mindre konflikt) låter man det vara och blir mer och mer frustrerad, för att sedan klaga när man kommer hem.

Min fråga är då, vore det inte bättre att ta den konflikten? Istället för att behöva sitta och lyssna på den där musiken, och ännu värre känne sig mer och mer frustrerad, så löser man det med en konflikt som skulle ta typ en minut.

 

Jag påstår dock inte att jag är särskillt bra på det här, jag har jättesvårt med att ta konflikter med de flesta människor. Jag har egentligen aldrig lärt mig att hantera känslor över huvudtaget, det har aldrig varit någon som har visat mig hur. Det enda jag har fått lära mig att det är fel, fel och fel. Det vill jag ändra på.

 

 

-Herr Kratta

Vet ni vad det är för fel på oljefärg? Den gör en överproduktiv.

Det är inte direkt någon nyhet att oljefärg torkar långsamt, men jävlar i mig vad mycket tavlor det blir! Jag gillar inte att sluta måla när grejerna egentligen måste torka, så när en målning måste vila börjar jag på en ny. Och en ny. Och en ny.
Jag tror jag har ungefär 10-11 ofärdiga målningar på g just nu, galet.

Det var egentligen meningen att jag skulle ta ställning gentemot det parlamentariska systemet och valet 2010, men vi får kolla in den här killen istället. Mycket nöje!

http://www.youtube.com/watch?v=AWSOxpOJxAE

Jag har på senaste tiden uppmärksammat fenomenet "lucid dreaming", eller "klardrömmande". Det var egentligen bror som började med det, så all cred till honom.

Eftersom lucid dreaming är jäkligt poppis inom New Age, som jag starkt tar avstånd ifrån, vill jag förklara lite snabbt hur drömmar funkar:

Det finns många teorier om varför vi drömmer, men rent fysiologiskt har de flesta forskare enats om att drömmar är ett sätt för det centrala nervsystemet att bearbeta information och intryck man har fått under dagen. Hjärnan gillar att ha ordning och reda, på samma sätt som du vill ha ordning i din bokhylla så att du hittar dina böcker eller DVD-filmer snabbt och enkelt när du vill ha dem. Vanligtvis drömmer vi, men inte enbart, under REM-sömn. Under denna sömnfas är hjärnaktiviteten som högst, men relativt låg i jämförelse med när vi vakna. Vanligvis är man inte medveten att man drömmer i drömmen, och hjärnan vill gärna ha det så. Om man därimot kan göra sig medveten om att man drömmer, säg att din döda farfar dyker upp och snackar med dig, så kan man komma med resonemanget att detta inte är möjligt, alltså drömmer jag. Då kan man börja luciddrömma.

Jag vet inte hur bra det här funkar och om det är särskillt givande, men det är inte direkt så att jag har något bättre för mig när jag sover. Det är tydligen ganska svårt, då man ofta slutar drömma när man blir medveten om att man drömmer. Men övning ger. Det första steget är att öva sig på att komma ihåg sina drömmar, så nu kommer jag börja föra en "loggbok" över mina drömmar och träna upp minnet. Skulle det inte vara rätt kul att kunna flyga eller att kunna dyka till botten av det djupaste hav?

Idag var jag inne i vad vi på Kyrkerud refererar som till "stan". En bondhåla där folk borrar hål i avgasröret och där den populäraste krogen är en pizzeria; Årjäng.

Nu ter sig det som så att Jon skulle gå och handla i Årjäng (aj aj, detta håller redan på att hamna i kategorin "grymt tråkiga bloggar om folks vardagsrutiner som precis alla upplever i vilket fall"). Det enda felet med att handla saker, speciellt på Coop, är att man måste betala dem. Att byta pengar mot varor och tjänster råkar ju vara det som våran ekonomi bygger på, och det kan jag acceptera, men det faktum att man måste hälsa på kassörskan/kassören gör det hela mycket jobbigt. Jag får aldrig till det, ska jag hälsa innan hon gör det? Ska jag hälsa efter att hon gör det? Hur jag än gör blir timingen helt åt helvete och oftast lyckas jag yttra min hälsningfras samtidigt som hon gör det, för att sedan lite generat mata in min kod.

Jag målar en hel del. Faktum är att jag går på en utbildning som heter "målerilinjen", så jag har inte ens ett val. Som tur är tycker jag om att måla, och att skapa konst i huvudtaget. Utan att gå in djupare på det för tillfället, såhär ser min nuvarande arbetsplats ut.



Och ett självporätt jag gjorde klart idag. Färgerna stämmer inte helt med hur bilden ser ut i verkligheten, men vad göra.

Hej jag heter Jon och detta är inte en blogg om trädgårdsskötsel. Jag bestämde mig för att starta den här bloggen för att försöka få ordning på mina tankar och idéer. Jag försöker hitta ett sätt att förhålla mig till den här kulturen och det här samhället, den här världen om man så vill. Vilket jag tycker är fruktansvärt svårt.

Jag har skrivit dagbok i ett par år, felet med det är att man lätt börjar gå i cirklar och man kommer ingenstans. Vad man skriver där spelar trots allt ingen roll, ingen annan kommer läsa det och man kommer aldrig få det bekräftat. Det har såklart sina fördelar, men jag behöver något som har mer anknytning till verkligheten.

Detta är min första blogg, så vi får se om det blir något läsvärt eller bara en verbal kladdkaka.